Visningar: 53
Formatet Raidsegling innebär segling med skärgårdsbana runt waypoints som kommuniceras av arrangören på förhand. Ofta är det öar som skall rundas eller sund som skall seglas igenom. De olika waypointsen binds samman till etapper med omstarter däremellan. Seglingsformatet kräver lite extra av besättningen som utöver att ständigt ska driva båten också måste navigera och klura kring möjliga vägval under den ständigt föränderliga sträckningen fram till etappens mål. Besättningen behöver utöver vanlig utrustning även bära med sig utrustning för navigering, säkerhet och näring under dagen.
Innan start kan den ofta vara stressigt att komma ihåg alla detaljer, men när väl starten har gåt brukar dock känslan av befrielse och total närvaro infinna sig. Väl inne i racet brukar också insikten komma av att det är med sina sinnen man seglar. Den sistan nivån av navigering kan göras med fågelmetoden (fåglar brukar gilla att uppbehålla sig ovanför grund) eller med den visuella metoden där man helt enkelt navigerar mellan grunden visuellt för att nämna två exempel.
Båten F18 passar väl för formatet eftersom den är snabb i alla vindar och dess smidiga format gör att man kan segla på spektakulära platser, vilket ger otroliga naturupplevelser. Mindre Raider likt denna, arrangeras ofta med en följebåt och en funktionär. I detta fallet var det Viktor Eklund som var allkonstnären ombord på följebåten. Mycket väl genomfört!
Med strålande väder möttes sju tappra besättningar tidigt på lördagsmorgonen. Prognosen lovade strålande väder men mestadels svaga vindar under helgen.
Tävlingsledningen bestämde att grundtanken med helgen var att maximera mängden segling. Lite vind är egentligen bara en definitionsfråga, lite blåser det nästan alltid och alltid lär man sig något nytt om att driva båten och om lokala vindfenomen även om vinden är väldigt svag.
Lärdomar fick några av besättningarna redan vid starten av det första benet, med start utanför KSSS i Saltsjöbaden och slutmål Tärnskär längst ut i ytterskärgården. SWE 141 och SWE 111 började båda startproceduren på fel sida av startlinjen och kämpade länge, lång efter att starten hade gått, mot medströmmen för att ta sig tillbaka över startlinjen och gör rätt för sig och fortsätta resan mot målet. Efter mycket frustration kom man tillslut iväg och kunde tävla mot resterande båtar.
Med ett kallt hav och strålande sol uppstod fina förhållanden för termiska vindar, lokalt kan de vara väldigt stabila, men sett över banan ut genom skärgården uppstår många lokala fenomen och chanser för omkastningar i ställningarna mellan båtarna. Ofta brukar Nämndöfjärden utgöra en sådan transition. I detta fallet innebar den att fältet delades i två, efter lite oklara instruktioner från Arrangör Oscar, och tillika seglare ombord på SWE 111. Vinnare av första benet blev i alla fall SWE 1 som lyckades ta sig till rätt Mörtö… där en omstart skulle göras.
Etapp två inleddes med en svår transition och därefter en kryss mot Oxkobben intill den nordvästra delen av Biskopsön. En av klassens yngre seglare, Edvin från Gävle, har köpt en ny båt (BEL 363) och får numera ses som ett stjärnskott. Under hela helgen var han uppe och högg i toppen – det lovar gott för framtiden. Edvin ledde stundtals under den andra etappen men blev omseglad av SWE 111. Edvin höll sig i toppen under varje etapp hela helgen. Stort intresse och vilja lönar sig.
Vid Oxkobben bestämdes det att tiden runnit iväg och att fleetet fick segla en avslutande etapp till Askholmen för övernattning. Vindförhållandena hade nu förbättrats och vid starten av etapp tre blåste det cirka 4 m/s. Dock hade det kalla vattnet resulterat i någon form av sjörök. Temperaturen var märkbart lägre jämfört med vid starten längre in i skärgården.
SWE 111 tog starten och ryckte ifrån fram tills den första transitionen när fältet närmade sig mellanskärgården igen. Först dog vinden helt, men kom efter en kortare stund tillbaka och seglingen fortsatte för gennaker. Både BEL 363 och SWE 141 lyckades ta sig förbi SWE 111 under ett tag, men vid ett avgörande vägval drog SWE 111 ifrån igen och vann dagens etapp. BEL 363 kom därefter följt av SWE 141. Det blev nästan åtta timmar med effektiv kappsegling under dagen.
Kvällen blev fantastisk med förtäring på bryggan vid Askholmen där besättningarna badade och bjöds på snack och dryck av arrangören. Kvällen avrundades sedan på Kymmendö krog med en trevlig middag och motorbåtsfärd åter till Askholmen för väl värd vila.
Målet med dag två var att lyckas med det som vi inte hade lyckats med under dag ett, att segla lägst ut i havsbandet. Starten gick söder om Askholmen med rundning av Vindbådan, strax norr om Huvudskär, och sedan målgång vid Kymmendö krog.
Först i mål var SWE 141 som givetvis trodde sig ha seglat rätt bana. Rorsmannen Fredrik säger ofta till gasten Niklas att han hittar i hela skärgården, varför någon navigering inte behövs. Konceptet fungerar oftast bra men har sina svagheter, som när Fredrik inte riktigt hittar längre. Det visade sig att man ”genat” och rundat fel ö. Vi gissar att Niklas kommer stå på sig mer nästa gång han föreslår att han vill gå igenom banan med Fredrik. SWE 141 föreslog i alla fall en riktig lunch på restaurangen för att fira förmiddagens seger!
Under lunchen hade vinden successivt avtagit. Den sista etappen var start i sundet mellan Kymmendö och Ornö, Stora-Brandholmen om styrbord och sedan målgång i Saltsjöbaden.
SWE 141 gjorde en perfekt start i lä med gennaker och drog ifrån fältet tillsammans med SWE 1 i den lätta vinden. De riktiga Raidrävarna visade tydligt vart skåpet skulle stå i den näst intill obefintliga vinden. Dock började det stundtals komma vindpuffar bakifrån, vilket sannolikt var ett tecken på att sjöbrisen hade börjat dra. Detta gjorde att fältet klumpades ihop med vad som kan liknas vid en omstart. Först ut var dock SWE 141 och SWE 1 följt av BEL 363 och SWE 111. Besättningarna seglade nu i dubbeltrapets med gennaker mot Dalarölandet.
Ombord på SWE 111 brukar rorsmannen Jacob ofta få kritik från gasten Oscar för att ständigt tjata om en massa teorier han läst om i diverse böcker. Diskussionen som uppstår brukar dessutom kryddas av att de är bröder, och båda har en stark vilka. Nu var det i alla fall Oscars tur att ha en teori. Framåt såg han att vinden verkade lätta. Kanske kunde man skönja att båtarna i lä lutade något mer än båtarna i lovart, varför han kom på att han ville stryka längs Dalarölandet där sjöbrisen skulle hunnit börja suga mer. Dessutom fanns en hög klippvägg när man vek av österut som ansamlade vinden, varför man valde att långsamt glida med en armlängds avstånd till klippan i ett litet stråk närmast klippväggen. Förhoppningen var att detta skulle leda dem snabbare längre in mot Erstaviken där sjöbrisen sannolikt drog stark. Detta visade sig också sammanfalla med praktiken, och SWE 111 seglade nu ifrån resterande delen av fältet med en stor marginal. BEL 363 kom därefter.
När helgen summerades var SWE 111 vinnare följt av BEL 363 och SWE 1 på delad andra plats.
Dessutom hade alla seglingstimmar gett resultat genom tid där skotning, vägval m.m. kunnat finkalibrigas. Viktigast är dock att alla hade ha haft en otroligt kul upplevelse tillsammans! Att uppleva något i naturen tillsammans och däremellan umgås och äta mat ihop är ett svårslaget sätt att umgås. Att dessutom kunna tävla under ett enkelt format gör det hela ännu bättre.
Stort tack till Oscar Lundqvist, Fredrik Karlsson och Viktor Eklund för strålande arrangemang.
Till alla där ute som inte har testat – hör av er och se till att vara med på en Raid. Älskar man segling så älskar man detta!
Vid pennan, Jacob Lundqvist.
